Tre år.
Idag är det exakt tre år sedan som du lämnade oss. Tre år. Det är en ganska lång tid, men det känns ändå som att jag träffade dig igår. Tiden går så fort. Läskigt fort.
Jag kommer fortfarande ihåg sista gången som vi träffades. Det var på min 18-årsdag 2007. Det var en fin dag och det är ett av dom bästa minnena som jag bär med mig. Du tände en brasa i öppna spisen, vi åt gott och pratade om allt och inget. Det sista du sa till mig var att jag skulle ta det lugnt på krogen senare och att du skulle tänka på mig. (Jag blev förresten utkastad. Första och enda gången i mitt liv. Tur att du inte fick veta det, hoho)
Jag saknar dig! Varför var du tvungen att försvinna så tidigt? Du var inte klar med livet. Det är så orättvist, men samtidigt vet jag att sådana tankar inte gör någon skillnad. Du är borta föralltid och jag kommer aldrig någonsin att få träffa dig igen. I detta livet i alla fall.. Jag har accepterat det och kan nu tänka på dig utan att gråta. Nej jag gråter inte längre. Jag ler. Jag ler och skrattar åt alla fina minnen som jag har av dig.
Ibland får jag för mig att du sitter där uppe på ett moln och spionerar på oss här nere. När jag smygröker i min ensamhet och tror att ingen ser mig så kan jag helt plötsligt få för mig att du sitter där uppe och skakar på huvudet. Då fimpar jag direkt.
Du är så saknad så det är inte klokt. Och vet du en sak till? JAG ÄLSKAR DIG. Igår, idag, imorgon. I all evighet. Detta är till dig morfar.
Jag kommer fortfarande ihåg sista gången som vi träffades. Det var på min 18-årsdag 2007. Det var en fin dag och det är ett av dom bästa minnena som jag bär med mig. Du tände en brasa i öppna spisen, vi åt gott och pratade om allt och inget. Det sista du sa till mig var att jag skulle ta det lugnt på krogen senare och att du skulle tänka på mig. (Jag blev förresten utkastad. Första och enda gången i mitt liv. Tur att du inte fick veta det, hoho)
Jag saknar dig! Varför var du tvungen att försvinna så tidigt? Du var inte klar med livet. Det är så orättvist, men samtidigt vet jag att sådana tankar inte gör någon skillnad. Du är borta föralltid och jag kommer aldrig någonsin att få träffa dig igen. I detta livet i alla fall.. Jag har accepterat det och kan nu tänka på dig utan att gråta. Nej jag gråter inte längre. Jag ler. Jag ler och skrattar åt alla fina minnen som jag har av dig.
Ibland får jag för mig att du sitter där uppe på ett moln och spionerar på oss här nere. När jag smygröker i min ensamhet och tror att ingen ser mig så kan jag helt plötsligt få för mig att du sitter där uppe och skakar på huvudet. Då fimpar jag direkt.
Du är så saknad så det är inte klokt. Och vet du en sak till? JAG ÄLSKAR DIG. Igår, idag, imorgon. I all evighet. Detta är till dig morfar.
Kommentarer
Trackback
