En liten ängel med svarta vingar
Jag känner en liten tjej, oskyldig och söt, på utsidan. Bakom det lockiga ljusa håret gömmer sig nämligen ett par djävulshorn och under hennes gulliga kläder döljer sig en spetsig svans. En svans som närsomhelst kan titta fram och då är det fan inte roligt.
Inför dom som inte känner dig helt och hållet (dom tror att dom gör det, men det gör dom inte) är du gullig och trevlig. Jag skulle tro att de uppfattar dig som väldigt blyg och försiktig. En tjej som är rädd för att göra fel och för att sticka ut. Men inför oss är du en helt annan person, du är elak och behandlar oss som luft. Du är egoistisk och sur, alltid alltid sur. När såg jag dig senast le? På riktigt? Och när hörde jag dig skratta sist? Det där härliga fina skrattet som knappt existerar längre, inte här bland oss. Bara bland dina vänner, då skrattar du.
Jag saknar dig som du var när du var liten. Fan vad söt du var! Jag älskade din lilla lock i nacken, din söta lilla mun och dina små små öron. Visst kunde vi bråka då också, självklart. Vi var ju små då. Du kunde bita mig i armen och jag rev dig som hämnd. Jag tror faktiskt att vi bråkade ganska mycket egentligen, men av någon konstig anledning så har jag förträngt alla tråkiga stunder. Men jag antar att det är så människan fungerar, och det är väl tur det.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du kunde förstå hur mycket vi bryr oss om dig och faktiskt älskar dig. Ja, jag älskar dig, hur skulle jag inte kunna göra det? Så är det bara.
Jag vet inte vad du egentligen känner inom dig, hur ditt hjärta mår och vad som rör sig i din hjärna. Jag önskar att jag visste. Du gör mig så jävla förbannad, varje dag. Varje dag är du arg på mig, eller någon annan av oss. Det går inte en dag utan att man hör din arga röst och ditt skrik. Aldrig nöjd, du är aldrig nöjd. Du sårar oss, bryter ner oss i småbitar. Det gör ont. Kommer du nånsin att förstå?
Inför dom som inte känner dig helt och hållet (dom tror att dom gör det, men det gör dom inte) är du gullig och trevlig. Jag skulle tro att de uppfattar dig som väldigt blyg och försiktig. En tjej som är rädd för att göra fel och för att sticka ut. Men inför oss är du en helt annan person, du är elak och behandlar oss som luft. Du är egoistisk och sur, alltid alltid sur. När såg jag dig senast le? På riktigt? Och när hörde jag dig skratta sist? Det där härliga fina skrattet som knappt existerar längre, inte här bland oss. Bara bland dina vänner, då skrattar du.
Jag saknar dig som du var när du var liten. Fan vad söt du var! Jag älskade din lilla lock i nacken, din söta lilla mun och dina små små öron. Visst kunde vi bråka då också, självklart. Vi var ju små då. Du kunde bita mig i armen och jag rev dig som hämnd. Jag tror faktiskt att vi bråkade ganska mycket egentligen, men av någon konstig anledning så har jag förträngt alla tråkiga stunder. Men jag antar att det är så människan fungerar, och det är väl tur det.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du kunde förstå hur mycket vi bryr oss om dig och faktiskt älskar dig. Ja, jag älskar dig, hur skulle jag inte kunna göra det? Så är det bara.
Jag vet inte vad du egentligen känner inom dig, hur ditt hjärta mår och vad som rör sig i din hjärna. Jag önskar att jag visste. Du gör mig så jävla förbannad, varje dag. Varje dag är du arg på mig, eller någon annan av oss. Det går inte en dag utan att man hör din arga röst och ditt skrik. Aldrig nöjd, du är aldrig nöjd. Du sårar oss, bryter ner oss i småbitar. Det gör ont. Kommer du nånsin att förstå?
Kommentarer
Trackback
