TÄSSS.E

Igår var det exakt två år sedan som morfar dog. Två hela år utan att jag har fått hålla hans hans eller sitta i hans knä. Tiden har gått så fort. Det gör fortfarande ont, men det är inte riktigt lika jobbigt nu som för ett år sedan. Jag saknar honom fortfarande obeskrivligt mycket, men jag tänker inte på det varje dag och jag kan ibland till och med komma på mig själv med att le åt något fint minne. Det kunde jag inte för ett år sedan, då grät jag bara vid tanken på morfar. Min fina morfar. Jag hoppas att du har det bra, där du nu är, och att du håller ett vakande öga på oss idioter här nere på jorden.
Jag älskar dig. Du är bäst.