They don't really care about us
Under tiden som jag har varit borta har det tydligen hunnit hända en del i världen. Det är inte klokt hur isolerad man är när man är utomlands. Jag har faktiskt inte haft någon kontakt med media överhuvdtaget. Jag har inte kollat på tv, inte läst tidningar och inte lyssnat på radio. Skönt. Samtidigt känner man sig utanför på något sätt.
Jag måste säga att jag blev väldigt chockad, och ledsen, när jag på färgan hem idag läste på löpsedarna att Michael Jackson var död. Jag har aldrig varit ett jättestort fan, men jag måste ändå erkänna att han var grym. Han kunde dansa. Och han hade en helt fantastisk röst. Det kan ingen förneka. Och ärligt talat så blev jag ledsen, det är så sorgligt alltihop. Hur han sakta förföll, bit för bit av hans kropp tinade sakta bort. Blä. Ännu mer sorgligt tycker jag att det är att det inte är förrän efter sin död som han nu blir riktigt uppskattad och hyllad. Precis som Elvis. Nu vallfärdar människor till hans stjärna på Walk of Fame och människor hänger som gamar utanför huset där han dog. DET är sorligt.
Hursomhelst, den här låten har jag alltid älskat:
Jag måste säga att jag blev väldigt chockad, och ledsen, när jag på färgan hem idag läste på löpsedarna att Michael Jackson var död. Jag har aldrig varit ett jättestort fan, men jag måste ändå erkänna att han var grym. Han kunde dansa. Och han hade en helt fantastisk röst. Det kan ingen förneka. Och ärligt talat så blev jag ledsen, det är så sorgligt alltihop. Hur han sakta förföll, bit för bit av hans kropp tinade sakta bort. Blä. Ännu mer sorgligt tycker jag att det är att det inte är förrän efter sin död som han nu blir riktigt uppskattad och hyllad. Precis som Elvis. Nu vallfärdar människor till hans stjärna på Walk of Fame och människor hänger som gamar utanför huset där han dog. DET är sorligt.
Hursomhelst, den här låten har jag alltid älskat:
Kommentarer
Trackback
