TÄSSS.E

Det finns en typ av människor som jag ogillar starkt, jag klarar helt enkelt inte av dom. Självupptagna människor, de får mig att spy. Allt babbel och tjöt om de själva gör mig galen. Jag är en bra lyssnare, jag gillar att lyssna på mina vänner och hjälpa dom med deras problem. Men det innebär faktiskt inte att det är okej att bara prata på om ditten och datten hur som helst. Att avbryta och ignorera. Att vara egocentrisk och självisk. Inte okej alls. Det fungerar till en viss grad, men sen pallar jag inte mer. Fatta vinken, så intressant liv har du inte. Och det skulle faktiskt vara skönt att få prata av sig själv ibland också. Jag har fantastiska vänner som är underbara på att lyssna, guld till er. Men jag känner också personer som är så självupptagna att det enda de bryr sig om är sig själva och att få ur sig allt genom sin gigantiska käft. Det enda som spelar någon roll är tydligen att berätta för mig om era problem hit och mirakel dit. Det hela får motsatt effekt på mig, jag stänger av öronen och slutar lyssna. Ett samtal förs mellan två personer, minst. Det handlar om att prata och lyssna, om att ge och ta.