TÄSSS.E

Nu har det snart gått en vecka och det känns fortfarande inte något bättre alls. Det gör fortfarande lika jävla fucking ont! Och jag är så trött på att bara gråta, gråta och gråta. För det är fan det enda jag har gjort sedan i tisdags, då du sa byebye. Det som gör mig mest ledsen är nog egentligen inte att du gjorde slut med mig, utan sättet som du gjorde det på. Visst hade det gjort sjukt ont hur det än tog slut, och visst hade jag antagligen varit i princip lika ledsen oavsett. För att bli dumpad är nog fan aldrig lätt. Men sättet som du gjorde det på är det fegaste, mesigaste och mest oärliga sätt man kan göra det på. Efter att vi träffats i över ett år, och varit tillsammans i några månader, så kan du inte ens se mig i ögonen och säga vad du känner. Du sa till mig att du inte skulle klara av att se mig gråta, inte klara av att höra hur ledsen jag skulle bli när du berättade. Men ärligt talat, hur dum får man blir? När blev det lätt att göra slut med någon, att avsluta en relation? Aldrig. Det är inte lätt att göra slut med en person, det ska inte vara lätt! Du visste hur mycket du skulle såra mig, hur ledsen jag skulle bli. Och då valde du istället att fly, för att det var lättast för dig. Tänkte du då på att du faktiskt sårade mig ännu mer? Att det då skulle göra ännu mer ont i mig? Det hade varit bättre om du hade valt att prata med mig, istället för att bara klippa alla band, sudda ut alla minnen. Då hade vi kanske kunnat få ett bra avslut, eller i alla fall ett bättre än hur detta blev. Jag är så jävla ledsen för hur det blev, men saken är den att jag faktiskt inte hade kunnat göra något åt det. Jag ville verkligen att det skulle funka, men man kan inte hålla kvar en person i ett förhållande. Det mår ingen bra av. Men man kan åtminstonde vara ärlig och försöka göra det bästa av saken när det väl ska ta slut. Det gjorde inte du. Jag hoppas att du förstår hur mycket du betydde för mig, hur jävla kär jag var i dig! Och hur mycket du krossade mitt hjärta. Var det såhär du ville att det skulle sluta?

Jag hatar dig inte, jag kommer aldrig att kunna hata en person som har betytt så mycket för mig som du gjorde. Men jag hatar det du gjorde mot mig. Det hade bara känts så mycket bättre att få en riktig förklaring, att få höra din röst en sista gång, att få säga hejdå. Den chansen fick jag inte, du sa till mig att jag inte fick ringa. Att du aldrig skulle svara då. På dig lät det som att du var arg och förbannad på mig, att jag hade gjort något fel. Är det fel att vilja prata ut ordentligt med sin pojkvän, då ett förhållande ska ta slut? Jag vet att det egentligen är mer synd om dig, än om mig. För du har så mycket kvar att lära av livet. Om du inte klarar av detta, hur ska du då klara resten av livets tunga och jobbiga stunder? För de kommer att komma, det kan jag lova dig.

Jag vill aldrig mer bli kär.