Livet
Bajs, vad tråkigt jag har. Helt sjukt alltså. Jag är trött, trött på allt. Och då menar jag inte bara fysiskt trött, utan trött på mitt liv i allmänhet. Men vad vill jag ska hända? Hur vill jag förändra mitt liv? Ingen aning. Jag vet inte vad jag vill med mig själv längre, jag känner mig vilsen och ensam och jag vet inte hur jag ska bryta den här onda cirkeln. Det är jobbigt.
För tillfället tycker jag inte att någonting är roligt, ingenting. Visst försöker jag se det ljusa i tillvaron och göra det bästa av varje situation, varje dag. Jag tycker inte att något är kul längre och jag hatar att jag känner så. Jag hatar det som har hänt och jag hatar den jag är just nu.
Men jag antar att detta är livet. Det är såhär det är att leva. Jag har inte stött på så många motgångar i mitt liv, det kan jag erkänna, mycket har gått bra och mycket har gått min väg. Men någon gång tar det stopp, och det har det gjort för mig nu. Stopp stopp stopp. Jag önskar att allt kunde vara som det var för ett år sedan, då var livet underbart. Jag saknar det. Jag levde på små rosa moln, jag var lycklig och jag var kär. Sjukt kär. Kärleken är bäst. Men den kan också vara förjävlig och skada dig. Den skadade mig. Den skadade mig hårt, ända in i mitt hjärta. Mitt hjärta finns kvar, men det värker varje dag. Och det är inte helt, för inuti mitt hjärta finns ett stort svart hål. Det gör ont hela tiden och det kommer att ta tid för det svarta hemska hålet att försvinna. Det kommer att ta tid att läka. Det är kärlekens fel.
Livet går upp och ner, livet är en äcklig bergochdalbana. Eller en underbar bergochdalbana. Min bergochdalbana är äcklig för tillfället, jätteäcklig. Jag vill bara spy och kliva av. Fan.
För tillfället tycker jag inte att någonting är roligt, ingenting. Visst försöker jag se det ljusa i tillvaron och göra det bästa av varje situation, varje dag. Jag tycker inte att något är kul längre och jag hatar att jag känner så. Jag hatar det som har hänt och jag hatar den jag är just nu.
Men jag antar att detta är livet. Det är såhär det är att leva. Jag har inte stött på så många motgångar i mitt liv, det kan jag erkänna, mycket har gått bra och mycket har gått min väg. Men någon gång tar det stopp, och det har det gjort för mig nu. Stopp stopp stopp. Jag önskar att allt kunde vara som det var för ett år sedan, då var livet underbart. Jag saknar det. Jag levde på små rosa moln, jag var lycklig och jag var kär. Sjukt kär. Kärleken är bäst. Men den kan också vara förjävlig och skada dig. Den skadade mig. Den skadade mig hårt, ända in i mitt hjärta. Mitt hjärta finns kvar, men det värker varje dag. Och det är inte helt, för inuti mitt hjärta finns ett stort svart hål. Det gör ont hela tiden och det kommer att ta tid för det svarta hemska hålet att försvinna. Det kommer att ta tid att läka. Det är kärlekens fel.
Livet går upp och ner, livet är en äcklig bergochdalbana. Eller en underbar bergochdalbana. Min bergochdalbana är äcklig för tillfället, jätteäcklig. Jag vill bara spy och kliva av. Fan.
Kommentarer
Trackback
